Sammanfattning - Feminism UTAN Gränser

Feminism utan gränser

• Chandra Talpade Mohanty
• Föddes år 1955
• Hon är född i Indien, Bombay
• Bosatt i USA
• Världsberömd feminist och aktivist.
• Författaren till ”Feminism UTAN Gränser”
• Boken publicerades år 2003
• Inspirerades av ”Läkare UTAN Gränser” – med motivet att Feminismen är en akut nödsituation.
• Huvudfokuset i boken är västerländska feminister och dess kultur samt avkoloniserad kultur och den tredje världen kvinnan som befinner sig där.
• Patriarkala samhället kritiseras
• Rasism födde feminism – boken tar upp arbetsförhållanden, rasism, klasskillnader osv.
   

I boken jämför hon ”tredje världens kvinnor” som motsvarar kvinnor från fattigare förhållanden i U-Länder som till exempel Indien, länder i Afrika och så vidare - med västerländska feminister som anses enligt henne vara dels från I-länder, främst Europa, rika och utbildade. Kritiken riktas mot västerländska feminister och de är tre grundläggande principer hon berör. Hon är inspirerad av texts serien ”Women in the Third World” och har baserat sin syn på västerländska feminister därifrån. Mohanty menar att det är ett sätt att ge kritiken ett fokus. Den genomsnittliga ”tredje världen kvinnan” lever i grund ett stympat liv baserat på hennes kvinnliga kön (sexuellt kuvad) och i samhället hon lever i (den tredje världen) är man okunnig, obildad, fattig, traditionsbunden familjeorienterad och så vidare. Medan den västerländska feministiska kvinnan är modern, utbildad, kontroll över sin kropp och sexualitet och en egen vilja till att fatta beslut. Mohanty gör en liknelse mellan råvaror och produkt där tredje världens kvinnor är råvaror (billiga) och västerländska kvinnor är produkten (dyrare, producerad utav fler råvaror). Bilden har skapats på grund av att en viss grupp har upphöjts sig till i hennes mening, normen. Boken är inspirerad av flera andra texter men inte alls lik dem, i dem har man varit försiktig i ordvalen men här går man instället rakt på. I de texterna har man beskrivit tredje världens kvinnor som offer för manligt våld, som universellt beroende, som offer för det arabiska familjesystemet och som offer för islamiska regelsystemet. T.ex. blir både vietnamiska och färgade amerikanska kvinnor båda förtryckta i ras, köns och klasstrukturer. De klassificeras som offer.

Alla förtryckta kvinnor i tredje världen har ett och samma mål – att bli lika normaliserade som männen. Det tycks vara så att de flesta tror att genom utbildning och politiskt inflytande kan lösa det. Innan utvecklingsprocessen börjar överhuvudtaget talar man om kvinnor i benämningen som förtryckta, utanför och missgynnade. Kvinnor karaktäriseras för sitt kön/genus som anses inte bara biologiskt utan sociologiskt vilket antyder en syn på könklasskillnader sammankopplade med den kvinnliga underordningen. Maktbegreppet riktar sig då mot människor med makt alltså män. Man lyckas förstärka skiljelinjerna mellan män och kvinnor när man pratar i sådana termer.

Västerländska feminister skriver om tredje världens kvinnor: Olika metoder finns för att framhäva den manliga dominansen. Tre av dem kritiserar Mohanty. Nummer ett: ”Ju fler kvinnor som bär slöja, desto mer universell är den sexuella segregationen och kontrollen av kvinnor” I Saudiarabien, Iran, Pakistan och Indien bär alla kvinnor någon form av slöja, som i sig då blir ”sexuell kontroll” av kvinnor ett allmänt fenomen. Detta ska då leda till våldtäkt, misshandel av flickor, påtvingad prostitution, könsstympning och ”prudah” som står för segregering av kvinnor. Allt detta är ”sexuell kontroll” och detta är alltså den främsta förklaringen till ”prudah’s” härkomst. Slöjan anses som ett instrument till kontrollen av kvinnor.
Den andra metoden som tas upp är arbetsfördelningen mellan könen, familj och äktenskap. Dessa begrepp tar feminister hjälp utav för att förklara de missgynnade kvinnors ställning i samhället. Men i de flesta fall har den kön fördelade arbetsställningen med ideologi att göra. Serviceyrket är till exempel ett kvinnoorienterat yrke i många länder. Detta visar dock att finns det kvinno- och karlayrken då tillskrivs även olika värde.
Den tredje och sista metoden är att genus lyfts som en överordnad analyskategori. Beverly Brown har skrivit en recension om en bok där man jämför natur/kultur och manligt/kvinnligt.

Patriarkat är en manlig dominans och de religiösa, rättsliga och ekonomiska strukturer och familj väsandet är manliga konstruktioner. Det har blivit en kamp mellan de makthavande och de maktlösa. Denna binära struktur leder till att de maktlösa vill bli makthavande när denna omvandling då sker har vi ändå inte uppnått något för samma struktur kommer finnas i samhället förutom att de sociala könen har bytt roller som dominerande och undergiven med varandra.

Det är inte lätt att lägga en definition på tredje världens kvinnor eller feministisk politik. Den första problematiken man möter är, vem/vad är tredje världen? Är kvinnorna där en politisk intressegrupp? Är de då feministiska? På vilka grunder baseras detta på? Hur definieras den feminismen? Det kommer hela tiden nya och mer komplexa frågor att ta itu med.

Mohanty säger ”Det är således detta som oundvikligen binder ihop denna diskussion om tredje världens kvinnor och feministisk politik: idén om föreställda gemenskaper mellan kvinnor med skilda sociala och historiska bakgrunder, förenade av ett gemensamt motstånd mot olika former av dominans som inte bara är genomträngande utan systematiska”

Ingen blir kvinna enbart av sin genustillhörighet, kvinnligheten har att göra med klass och ras lika mycket som genus. Mohantys mål är att föreslå nya sätt att skapa förbindelser på och ställa rätt frågor än att erbjuda en komplett teori över feministiska engagemang bland tredje världens kvinnor. Feminismens historier handlar om dominans och förtryck.

Mycket om rasism tas upp i boken, där till exempel mexikanska amerikaner får sämre betalt än vita amerikaner. Majoriteten av färgade kvinnor på arbetsmarknaden får låga löner och även arbeten med slavliknande förhållanden som fältarbete blir till delade till dessa. Frankrikes nordafrikaner och latinamerikaner och alla de andra invandrar minoriteterna går alla under samma benämning ”andra rangens medborgare”. Det handlar mycket om vem som är ”insider” och vem som är ”outsider”. Rasismen skapade feminismen med grov benämning, i Sydafrika år 1980 där svarta blev nekade uppehållstillstånd och var så lite välkommen som möjligt tog kvinnor initiativet till att ta den feministiska kampen. De ska ha lika rättigheter som alla andra, trotts dess färg och trotts dess kön.

Kvinnor hamnar i stora fabriker i t.ex. textilbranschen där de måste anställa sina barn som arbetskraft på grund utav fattigdom. Kvinnor i Malaysia säljer sina kroppar i utbyte mot pengar och dessa är då tredje världens kvinnor som är de mest utsatta i klasspyramiden. Tredje världen kvinnan befinner sig i en social kategori i feministisk forskning samt håller kampen om de rätta definitionerna för feminism. Det finns tre provisoriska kontexter som ger en förenklad uppfattning om engagemangen bland tre världens kvinnor. Dessa pekar ut historiska och politiska punkter: avkoloniseringen och härkomsten av rörelser med nationalistiska idéer, sammansättningen av vita, liberala patriarkat i euroamerikanska världen och även det multinationella kapitalets verkningar i en global ekonomi.

Minnie Bruce Pratt – en kritiserare mot vit/västerländsk feminism. Hon är en vit lesbisk kvinna med kristen uppfostran. Hon har beskrivit sin historia kronologiskt till hur hon blev feminist idag. Det började med att hon bodde i Washington DC, på gatan hon bodde fanns en väg en lång ”hall” genom flera hus. Detta kallades ”djungeln” för där bodde endast afroamerikanska människor, under alla hennes år hade hon endast sett två vita personer på platsen som inte befunnit sig i en bil och bara åkt igenom. Hon förklarar hur det hela tiden återkopplas till kön, klass och etnicitet när hon pratar med människor i de tre kvarteren i hennes område. Hon märkte redan som barn att hon blev begränsad för hon var en vit flicka, hon kallar de fångenskap och menar att ett tillstånd på frihet är inget man kan någonsin få. Pratt drömde om att hennes vite pappa kom in i rummet och la en stor och tung låda på hennes skrivbord som innehöll; orättvisor, smärtan och privilegierna de hade jämfört med de svarta. Hon förstod då att det var det hon skulle gå emot och kämpa för. Att krossa de som hennes folk framförallt vita män har skapat genom historien.

Av inspiration har då Mohanty sagt att ”kvinnor blir feminister genom att associera och identifiera sig med de erfarenheter som gör dem till kvinnor”

Det finns även en hel del kända feministiska texter från den internationella kvinnorörelsen bl.a. Sisterhood is Global. Det tog totalt 12 år att sammanställa boken och publicera den, 4 år att skriva och resterande att kunna ändra, lägga till ta bort och finansiera den. Meningen med boken ”universellt systerskap” är att förena världens feminister och bli en stark enhet och få bort de patriarkala strukturerna. Kvinnor går under kategorin de undertryckta feminina medan männen går på den dominerande ideologin. Enligt textens författare söker kvinnor fred och männen söker krig.

Feminister har hämtat inspiration ifrån avkoloniserade rörelser - för rasmässig jämlikhet, homosexuellas rättigheter och bondeuppror. Men inspirationen har också en grund i marxismen, psykoanalytiska och strukturalistiska metodologier. Metodologi är läran om metoder. [1] Detta har dock lett till radikala analyser av sexuella skillnader. Det har fått en sådan effekt att klass och raskategorierna osynliggörs för att könskategorin ska träda fram och ta plats. Författaren menar att svarta feminister och tredje världens kvinnor är de som lagt grund för feminismen, de har teoretiska bidrag som visar vägen till en exakt till det patriarkala samhället på grund av det kulturella och historia fenomenen.

Författaren jämför två texter ifrån historien, helt olika – men som ändå ska kunna besvara på varför de ser ut som de gör idag. Det gemensamma med texterna är att de väcker tankar, de har en slags närvaro och ett mål med kamper och aktivism. I den första texten beskrivs det kort om att kvinnor anses som feminister naturligt för att de är kvinnor och att det inte ens räknas in som en politisk faktor utan bara en självklarhet för man är kvinna.

Det görs även en metafor om att ”när man öppnar rummet för andra och släpper in de blir det inte samma rum, det känns inte som hemma längre” vilket då ska föreställa männen som inte släpper in kvinnorna i samhället för att de då inte kommer kännas som normalt i och med att det inte är det med ett förenat samhälle mellan könen.

En dag satt Chanda Talpade på ett flygplan hem från Nederländerna till USA, bredvid henne satt en man som hon samtalade med. Han frågade henne vilket yrke hon har och hon svarar då att hon för närvarande jobbar som lärare vid ett collage. Hon smyger in med att hon även är aktivist i feministiska frågor och han undrar om det är i USA (antagligen för att de var på väg från Nederländerna) och hon sa ja endast i USA utan att tillägga att hon även var det i hemlandet, för att en främmande man inte behöver veta det. Han tystnar lite och sedan frågar han vilket ämne hon undervisar i och hon svarar genast ”kvinnostudier” där tystnades det artigt mellan dem och på den 8 timmars resa hem sas inget mer. Hon kände sig smått överlägsen, som att hon på något sätt vann där även fast hon vet att i själva fallet brydde han sig nog inte. Han var en typisk norm – vit man, i medelåldern klädd i kostym.

Talpade säger vidare att hur man uppfattar och definierar sitt hem – är i grunden politiskt. Hon visar hur hon själv definierar sig och hur den amerikanska staten kategoriserar henne. T.ex. när hon först kom till de förenta staterna så kom hon med FI visum alltså studentvisum. Hon såg sig själv som en doktorand i pedagogik vid University of Illinois men däremot sågs hon med andra ögon som en utländsk student, dessutom kvinnlig utländsk student, som när hon är klar med sin utbildning förväntas åka hem till Indien, även fast hennes föräldrar flyttat till Nigeria – hon menar att de är så man kategoriseras, där du och andra ser olika och de inte inkluderar dig in till sig. Hon blev alltid frågad av sina lärare om de ska tala högre eller långsammare och blev ständigt avfärdad. Men den största och viktigaste förändringen var övergången från att bli kallad utländsk student till färgad student. Hon säger att hon intresserade sig för rastermer och började studera USA:s sociala och politiska strukturer som gjorde de lättare för henne att förstå hennes plats i det amerikanska samhället och rasismen och sexismen. Vidare säger hon att det finns ett speciellt kort ”the green card” som låter dig åka hur som helst mellan alla länder utan att någon av minsta skäl ifrågasätter – detta är då det amerikanska uppehållstillståndet. Passet har dock ingen garanti för att du ska slippa utsättas för rasismen och orättvis behandling i USA.  Dock valde hon att ge upp sitt indiska pass och leva som en bofast utlänning i de förenta staterna. Detta har självklart vart en jobbig och komplicerad tid för henne att förstå problematiken med att vara indisk medborgare och samtidigt bygga upp ett liv i USA.

När hon åkte hem till Indien, Mumbai fick hon bevittna när en buss full med hinduer brändes upp av muslimska indier. Hatet för muslimer växte för hennes familj är själva hinduer men hon kände tidigt i sin barndom att religionen var förtryckande så hon är i princip en opraktiserad hindu. Buss händelsen medförde större rasmässiga, etniska och religiösa diskrimineringar. Varje dag kunde hon höra de nationalistiska partier (i och med att hinduerna är en majoritet i Indien) prata om hur de ska döda muslimer. Hon sade ”allt för många orättvisor är begångna i mitt namn” alltså som hindu från Mumbai, det var en djup sorg för henne att bevittna sitt kära hem och dess gator förvandlas till en krigszon.

I ett nytt kapitel diskuteras och analyseras det om feminismens relation till arbete och politik. Kapitalisternas gemensamma intressen är vinst och exploatering. Hennes frågeställning är då hur vi ser på det intressen som förenar fattiga kvinnoarbetare i världen. Hur tänker vi kring aktörskap i de så kallade ”demokratiska” processerna? Har tredje världen kvinnan någon möjlighet att tillgodogöra ett demokratiskt medborgarskap i dagens kapitalistiska ekonomi? – I takt med den globala kapitalismen som utvecklas och lönearbetet blir det sätt att organisera produktionen, har klassrelationer inom och över nationsgränserna blivit mer komplexa. Hon påstår att kvinnor är (och har alltid varit) en del av arbetskraften. Rasifierande och marginaliserade kvinnoarbeten bygger på att inhemska historier om ojämlikheter mellan kön och raser, denna arbetares identitet kodas i patriarkala termer som definierar henne i relationen till män. Det påstås att en hemmafru inte kan anses som arbetare för hon utför ett obetalt arbete. Detta är en utmaning, att få män att inte bara osynliggör kvinnors arbete utan också underminerar dess aktörskap genom att stämpla de som offer. De anses som icke-arbetare. Trotts att kvinnor som jobbade som småvaruproducenter och såg sig själva som entreprenörer anses de bara som vanliga försäljare eller också som tidigare nämnt icke-arbetare.  Talpade baserar inte sina påståenden eller tankegångar endast på tredje världen kvinnan utan även på vita kvinnor i liknande position, en dominansprocess grundad på ras och kön. Hon menar också att en förändring kräver att vi i utgångspunkt måste sluta se tredjevärldens kvinnan som offer och istället som en aktör. I så fall kan vi också sluta använda uttrycket ”tredje världen” för att termen anses problematisk. Termen lyckas endast beskriva tredje världens skillnader i kön inte i politik, ekonomi, kultur osv. 

 

Egna reflektioner/ Analys:

Innan jag började läsa ville jag bilda mig en uppfattning eller en tanke om vad boken ungefär handla om och eftersom bokens baksida inte gav mig ett riktigt svar eller en förståelse av handlingen valde jag att söka mig vidare på internet. Där hittade jag ett citat som väckte mitt intresse ännu mer och efter att ha läst boken passade detta perfekt in ” Tesen hon drev var att europeiska och amerikanska feminister beskrev tredje världens kvinnor som om de allihop var av samma olyckliga ras. I skrifterna spökade en genomsnittlig "tredjevärldenkvinna" som var sexuellt kuvad, okunnig, fattig, traditionsbunden, familjeorienterad och trakasserad. I kontrast till henne stod underförstått den västerländska feministens egen självbild: modern, utbildad, beslutsmäktig och med kontroll över sin kropp”[2]

En intressant bok som visar tydliga exempel på kvinnors underordning i olika samhällen. Jag rekommenderar boken till alla, det finns mycket att lära sig ifrån den. Anti-feminister skulle vad jag tror trötta lätt, den drar ut på olika ”historier” och gör de väldigt långa. Den var väldigt svår att sätta igång att läsa för många begrepp var nya och sådana man inte använder i sin vardag dock flöt det på hur bra som helst efter ca 10 sidor. Jag tror att i och med att författaren själv är feminist och aktivist i USA och har sina rötter i Indien så är hon den helt rätta som ska skriva boken – hon vet nämligen hur det ser ut i praktiken hos både de tredje världen kvinnorna och de västerlänska feministerna, som hon kritiserar. Hon menar alltså att man inte kan använda västerländsk feminism på avkoloniserade länder för att de har olika typer av frågor. I den västerländska världen vill man för tillfället uppnå en social jämställdhet mellan männen och kvinnorna medan man i de avkoloniserade länderna driver frågan om kvinnans rättigheter och fria vilja och då diskuteras frågor som våldtäkt i äktenskap ska vara förbjudet och könstympning ska försvinna. Hon kritiserar västerländsk feminism för att de klagar olika löner och objektifiering av kvinnor medan tredje världen kvinnan har det värre som inte ens får ha sin kropp fri och själva bestämma över den. Sedan säger hon att när de västerländska och framförallt vita feministerna speciellt från Europa försöker hjälpa dessa feminister i t.ex. Afrika och Indien som är mycket mer missgynnade – hjälper de dem på fel sätt. De vill uppnå och driva frågorna som de driver i sina egna länder, de förstår alltså inte att det finns mycket viktigare frågor att prioritera och som är mer aktuella än t.ex. rösträtt eller firandet av kvinnodagen. Hon menar att det blir en krock mellan feminister och sedan undrar hon om det finns en riktig definition av vad en feminist är? För dessa två kommer med stor sannolikhet ge två olika definitioner. En sak som dessa har gemensamt som Chandra Talpade har kommit fram till i boken är i alla fall att alla feminister oavsett bakgrund, etnicitet, religion, land osv. vill uppnå en sak – ett samhälle där kvinnor och män är lika mycket inkluderade. Chandra Talpade Mohanty verkar vara en stark kvinna som har gått igenom mycket för att kunna av två generationers tid sammanställa en så innehållsrik bok. Hon inspirerade mig och väckte mitt intresse för feminismen, för aldrig hade jag tidigare tänkt på att män är mer gynnade – i en så hög grad – till skillnad från kvinnor? Hon påminde mig också väldigt mycket om Rosa Parks, två kvinnor som verkligen gjort något för historien.

---

[1] http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/metodologi

[2] http://www.dn.se/dnbok/hon-satter-fart-pa-svensk-feminism/