Ismael Avila - Kvinnornas situation i Indien och Kenya

Kvinnornas situation i Indien och Kenya

I filmen presenteras förtrycket gentemot kvinnor i Indien och Kenya. Kvinnor som slåss för jämställdhet och kvinnors frihet är med i filmen och man tar upp olika problem inom båda samhällen som ledde till förtrycket.

Filmen börjar med att visa Indiens städer och slum. Man börjar prata om en viss persons (Urmis) engagemang för att vilja hjälpa unga flickor med att utbilda sig. Konflikten som Urmi upplever är att en av hennes elevers föräldrar har begärt att deras dotter ska åka tillbaka till familjen, då flickan bodde i skolan. Urmi är oroad över vad som kommer hända med flickan ifall hon åker tillbaka eftersom att kvinnorna i hennes släkt har varit prostituerade. Urmi är inte säker på att flickans föräldrar kommer kunna hindra henne från att bli prostituerad ifall hon återförenas med sin familj, och då anser Urmi att flickan borde stanna kvar i skolan för en utbildning, som då kan leda till en bättre slags försörjning än prostitution.

I det andra landet som presenteras i filmen, Kenya, så börjar man tala om att kvinnornas förtryck är våldsamt. I vissa stammar är det nästintill tillåtet för män att mörda sina kvinnor. Det näst största problemet med kvinnoförtrycket i Kenya är att kvinnor har hand om familjens ekonomi, medan männen oftast är beroende av kvinnornas tillåtelse till åtkomsten av familjens ekonomi. Männen har dock inte en skyldighet att ta ansvar för sina ungar som då leder till att kvinnorna har fullt ansvar att försörja barnen.

En kvinna hittade en lösning för att hjälpa kvinnorna att undgå förtrycket från männen: hon hade skapat en kvinnlig by. Det fanns fortfarande män som trakasserade kvinnorna i byn eftersom att de ansåg att det var en hemsk grej att göra mot Kenyas samhälle. I denna by kunde kvinnorna känna sig som kvinnor då deras kroppar och identitet var helt fria.

I Kenya såg man att kvinnor var viktiga för ekonomin, men man fortsatte att förtrycka dem. Det handlade mer än bara om ekonomiska skäl, det handlade om kulturella skäl. De hade levt så länge efter en kultur där man ansåg att kvinnor ska vara förtryckta av män och orsakerna till förtrycket var inte mer än bara vaga och ogiltiga argument som ”du är hans fru, du ska bli slagen”.

I Indien ansåg man att kvinnors utbildning var den viktigaste faktorn till kvinnornas frigörelse, då förtrycket var på grund av att kvinnor inte hade många livsmöjligheter på grund av brist på utbildning. I Kenya ansåg man att kvinnors ekonomiska potential är det som leder till samma frigörelse även om kvinnorna var oftast de som hade den ekonomiska makten, men man ansåg att fattigdomen var den största faktorn till allt elände som hände kvinnor. Feministerna vill erbjuda mikrolån åt kvinnor så att de sakta men säkert kan stärka sin ekonomiska situation i landet och på så sätt visa förtryckarna att kvinnor kan hantera sig själva och att de kan bli starkare än patriarkatet.

I mina ögon så verkar lösningarna verkar vara liberalfeministiska, då båda lösningar bygger på att kvinnorna ska kunna få mer möjligheter till ett friare liv med mindre hinder genom att deras värde stärks till samma nivå som männens och att båda kan ge ett resultat för kvinnor att tjäna mer pengar. Jag förstår varför man skulle vilja införa liberalfeministiska lösningar i båda länderna, då Kenya är ett fattigt land och båda länderna har en stark kultur som är uppbyggd av religiösa grunder. En ekonomisk utveckling erbjuder den växande ekonomin som ett substitut mot den strikta kulturen. Kastsystemet i Indien skulle inte vara lika sträng mot de som tillhör den lägst positionerade kasten i systemet eftersom att det skulle finnas pengar även för de fattigaste, vilket skulle försvaga skillnaderna mellan rika och fattiga i landet. I Kenya skulle samma sak hända, ekonomin får större betydelse än kulturen och förtrycket som kommer från kulturen skulle då bli allt mer mildare och kanske till och med försvinna.