Jessica Yarar: Kvinnornas situation i Indien och Kenya

Under dokumentärens gång så var det många frågor som dök upp. Det första jag undrade över var huvudsakligen ’’varför?’’. Jag fortsatte kolla och ännu fler frågor dök upp, frågor om hur männen i dessa filmer har blivit uppfostrade, hur de behandlade sina mödrar och äldre kvinnor bortsett från deras fruar. Dokumentären utspelar sig i Indien och Kenya där man får följa olika unga tjejer och kvinnor som möter hinder som gör att de inte kan leva på samma sätt som vi gör här i Sverige och andra mer utvecklade länder. Trots att ekonomin är mycket avgörande för hur dessa flickor och kvinnor kommer att spendera sin framtid så anser jag inte den ekonomiska delen vara det största hindret. Kvinnorna berättar mycket om hur de har försökt försörja sig under åren, vissa har varit tvungna att gå så långt som att prostituera sig för att kunna tjäna tillräckligt med pengar för att skicka sina barn till skolan. I filmen finns även en ung tjej som för tillfället går i skolan New Light men riskerar att själv hamna i den onda cirkeln av prostitution p.g.a. att hennes morföräldrar vill att familjen ska flytta tillbaka till byn. Det är ett kastsystem som gör att det inte blir tabubelagt, det är något man föds in i och har väldigt liten chans att komma bort från.  

Min fråga är hur annorlunda kulturen egentligen kan vara i jämförelse med västvärlden?
Har pojkarna där, som en dag är eller kommer att bli pappor, vuxit upp utan någon känslomässig relation till sina mödrar?
Lever dessa kvinnor verkligen i ett samhälle som varken visar sympati eller medmänsklighet för sin kvinnliga omgivning?

Självklart så är pengar viktigt för att ta sig ur denna kvinnoförtryckande cirkel, men det är bara en kortsiktig lösning och tyvärr den enklaste lösningen även om pengarna i sig är väldigt svåra att få tag i. För att bättre förklara vad jag menar så ska jag berätta lite om en Kenyansk kvinna som har startat ett eget litet företag och något i typ av en organisation för kvinnor. De skapar tillsammans armband och andra smycken som de säljer till turister, de har byggt upp ett litet samhälle med både skola och hem. De har kommit en lång väg genom att nästan arbeta ihjäl sig för att få en ekonomisk självständighet, utan män vid sin sida. De uppfostrar sina barn tillsammans och att se allt detta är mycket inspirerande och får mig att uppskatta det jag har idag som jag till skillnad från så många andra, inte ens kämpat för. Jag har allt som behövs för en lyckad framtid, alla mina mänskliga, emotionella och intellektuella behov är uppfyllda utan att jag själv har behövt lyfta ens ett finger. Varför? Hur?

Vad jag vill komma fram till är att jag knäböjer framför dessa starka kvinnor, de har all min respekt och de är förebilder för alla som försöker, de gjuter sin egen framtid. Men om vi går tillbaka till den kenyanska kvinnan som på sätt och vis var som en som ledare för gruppen, något hon berättade som har satt sig i mitt huvud är den konstanta rädslan för att män ska förstöra det dessa kvinnor har byggt.

Det är inte om en svag och rädd kvinna som yttrar dessa ord, det här är en kvinna som under sitt livs gång skapat möjligheter för andra, en kvinna som började ensam och misshandlad av inte bara sin man men även hans familj. Hon började längst ner på skalan, fattig och ensam utan något stöd från sin egen familj. Hon lyckades ta sig igenom de tuffa motgångarna genom att ta små lån på banken och satsa på sitt lilla företag, öka sin omsättning med de resurserna för att återigen ta ett större lån och sedan etablera sig, betala tillbaka sina lån och tillslut ha en egen inkomst. Med tiden anslöt sig flera kvinnor till gruppen och den består idag av 50-60 kvinnor som tillsammans arbetar för sin egen och sina barns framtid.
Jag tycker att det är starkt och modigt att trotsa kulturens nervärderande normer, det är något jag har svårt att se mig själv göra.
Att ta ett jobb som innebär att du måste sälja en del av dig själv för att dina barn ska kunna gå i skolan är för mina öron ett främmande språk. Vare sig det handlar om att sälja sin egen kropp eller jobba med något som tillslut kommer att bränna ut en mentalt, det är inte okej oavsett priset. Det kanske skickar barnen till skolan och ger dem en utbildning, men vad händer sen?

Frågar du mig, så räcker det inte. För att kvinnor någonsin ska ha en chans så krävs det att männen vill sammarbeta. Vad gör det för skillnad i framtiden om dessa kvinnors lilla samhälle som är mäktigt och stabilt, självständigt och helt oberoende av män, en dag blir vandaliserat och förstört?
Vad gör det för nytta om jag bygger ett mäktigt imperium i gyttja, men som sen kommer bli nedtrampat av alla hänsynslösa grisar?
Vi måste sluta uppmuntra kvinnor att bli starkare, modigare och mer självständiga, för det är dem redan. Den riktiga lösningen ligger i att förklara för dessa stackars män som inte vet mycket bättre, att dom faktiskt inte är allt det med grädde på moset. Det är dags för dessa ”män” att kliva ner från sin självutnämnda tron, och jag ger gärna en hjälpande knuff.